Idag gick jag in på Mina Sidor på försäkringskassan och inser till min förfäran och förvåning att mina dagar sinar och att hela sommarens existens består av några få tusenlappar som inte ens täcker husets utgifter. Jag fick därmed avboka mitt efterlängtade hundläger. Den enda lilla egentid jag skulle få på nio månaders tid, borta.
Förstå mig rätt, jag är gärna hemma med P och Luna. Men då P åker bort minst två veckor denna sommar så kändes det välbehövligt och väldigt lyxigt att under fem dagar få göra bland det roligaste jag vet - träna hund och vara ute.

Efter denna käftsmäll grät jag faktiskt. Det är sällsynt nu för tiden. Jag är ofta väldigt tom på känslor, men idag rann bägaren över med råge.

Jag är van livets käftsmällar nu. Att jag blir knuffad till backen om och om igen är faktiskt inget som förvånar mig längre.

Jag tänker vara uppriktig och ärlig här. Jag har ingen bokstavskombination eller diagnostiserats men jag känner mig själv väl nog att veta att jag på många år inte varit mig själv. Jag lider av psykisk ohälsa och är min egna värsta fiende.

Jag vet inte vart min hälsa och mitt huvud gick från okej till kaos. Men sedan jag fick veta att jag väntade Luna kom ångesten om den perfekta uppväxten.
Jag ville och vill fortfarande vara den perfekta mamman. Därför har jag valt att till exempel inte ge Luna burkmat, väljer ekologiskt till 99%, ger henne inget socker, låter henne äta själv för hennes egen skull, motoriken och glädjen. Varför jag valt detta är för att i mitt huvud är burkmat för lata föräldrar, skedmatning hämmar barnet från att upptäcka och utforska och uteslutandet av socker är för att jag anser att barn inte har behov att äta socker, helt enkelt.
MEN jag är inte den som dömer ifall andra ger burkmat, skedmatar eller ger socker. Jag väljer dessa val för min och Lunas skull, ingen annan.

Där kom första ångesten. Jag känner mig fruktansvärt misslyckad de få gånger hon fått äta puréer och jag känner ett enormt misslyckande varje morgon jag ger henne färdigköpt gröt. Hon ratar den hemlagade, så jag har inte mycket till val än att ge färdigköpt. Men hela jag skriker inombords varje gång.

Det var EN av alla mina ångestladdade faktorer jag kämpar med varje dag.

En annan är det perfekta hemmet. Jag känner ständig ångest om det är leksaker utspritt, smutsiga fönsterbrädor, disk i köket eller bara en kruka 1cm för mycket åt vänster på hyllan. Jag kan aldrig slappna av.
Vid varje frukost, lunch, mellanmål måste porslinet jag äter på matcha. Allting är perfekt upplagt in i minsta detalj.

Jag tar ofta Luna så P får åka och fiska eller roa sig när han kan eftersom han jobbar om veckorna. Jag ser inte mig själv som arbetande när jag är hemma med Luna, därför har jag helt försummat all typ av egentid för mig själv.
Jag intalar mig hela tiden att jag klarar allt trots att jag knappt har huvudet ovanför vattenytan i nuläget.
Jag har ständig ångest över att min familj har fallit isär och att Luna aldrig kommer få växa ihop med den sammanhållningen som jag gjorde som barn.

Till ytan måste jag vara perfekt, trots att det tar kål på mig psykiskt.

Att ingen i min närhet tar mitt mående seriöst tror jag är för att jag har ett pokerface i världsklass.